Det 1990 skrivna stycket Contra för kammarorkester beställdes av
Sveriges Radio och uruppfördes i radio 7 december 1990 i
KammarensembleNs serie 'Tredje Örat' med Ansgar Krook som dirigent. Det
har senare framförts 1993 vid Stockholm Electronic Music Festival XV och
samma år på Ultima-festivalen i Oslo. Jan W Morthenson kommenterar
själv sitt verk:
'Kompositioner brukar vara fokuserade på avsikter, idéer och metoder. I
Contra - liksom i många andra tidigare verk - går jag en delvis motsatt
väg. Mycket av det som man normalt utnyttjar för att sammanställa musik
med använder jag till att låta min musik divergera. I stället för
formella kugghjul och drivaxlar föredrar jag ofta glapp och avbrott.
Även om till exempel Contra utvecklas via en sträng variationsprincip
och en viss motorik, så gäller det mer styckets ’materiella’ aspekter;
på den estetiska nivån handlar det för mig ofta om oförenliga världar
och kompositionstekniker. Här står antydd folkmusik mot abstraktion,
subjektivitet mot distans, tonalitet mot brus, exakthet mot
improvisation. Det jag vill nå fram till står inte så ofta på raderna
utan återfinns snarare i avstånden mellan motstridiga symboler.
Implikation före demonstration. Semikolon, komma, tankestreck, hellre än
punkt och utropstecken.
Jag engagerar mig alltså för den ’laterala’ attityden till musik. I
motsats till dem som eftersträvar ett klart, ’lineärt’, mål, söker jag
sidoriktningar. Det något oförmodade snarare än det förväntade eller
omöjliga.
Konsekvent genomförd, så blev förstås en sådan utgångspunkt alltför
stabil och följdriktig. Därför låter jag ogärna något synsätt dominera
totalt. Estetik är för mig kartan mer än vägen. Jag försöker också vara
känslig för vad det rent inommusikaliska kan leda till. Det är just
genom att ’lyssna’ till det just komponerade som jag uppfattat hur
anarkistiskt själva materialet (gester, kombinationer) vill föras
vidare.
Det är sammansattheten i den musikaliska speciallogiken som gjort mig
misstänksam mot heltäckande föreskrifter. Det avsiktliga hos tonsättaren
förhindrar och begränsar impulser i det faktiskt komponerade i varje
fas. (Vad vill skriva ett crescendo?) När det personliga skiktet helt
läggs ovanpå det potentiellt musikaliska så blir resultatet lätt
kvävning, klichéer, censur och idealisering.
Contra vill jag se som flera samtidigt löpande kompositioner med delvis
skilda begreppsplan. Mycket fattas för att bilder och relationer skall
bli kompletta. Lyssnandet kanske kan bli komponerande, uppfinnande -
hellre det, än ett begripande eller ett mottagande.'
Rolf Haglund (från PSCD 120)